Mimmi

Vecka 24

Kroppen: Om du hittills inte funderat så mycket över det här med att vänta barn, blir det mer uppenbart nu när magen blir större. Du har nu gått upp 5–7 kilo, vissa ännu mer. Det är vanligt med ryggproblem, till exempel att du känner dig trött eller har ont i svanken. Foglossning är en annan vanlig åkomma under graviditeten. Det beror på att brosket i fogarna som håller ihop bäckenbenen luckras upp något av graviditetshormonerna för att ge plats åt barnet när det sedan ska födas. Man blir överrörlig i bäckenlederna och kan få smärta och inflammation när bäckenbenen gnider mot varandra. Skulle det drabba dig får du försöka ta det lugnare och anpassa dig till vad kroppen klarar av. Efter förlossningen är det extra viktigt att inte belasta bäckenet för mycket genom att till exempel bära tungt, på så sätt kan fogarna läka. Man kan känna av hur livmodern drar ihop sig och blir stel ibland, så kallade förvärkar, livmodern tränar på detta sätt upp sig inför förlossningen. Ibland kan vibrationer eller gropigt underlag från när man åker bil framkalla förvärkar, men det är helt naturligt.

Barnet: Vikten har ökat markant på senare tid och barnet väger nu runt 600 gram och är cirka 30 centimeter långt. Barnet ska de resterande veckorna femdubbla sin vikt. Nu utvecklas svettkörtlar, men huden är fortfarande så pass tunn med bara lite fett så det ljumna vattnet är perfekt. Naglar på både fingrar och tår börjar växa ut.




Har en grym ångest över det här med vikten.
Det går som inte att släppa, hur mycket jag än försöker.
Jag vet att min barnmorska har sagt att 14kg är lagom för mig, men att även om det skulle ändras med några kilon hit eller dit så är det ingen fara.
Jag tycker att 14kg låter mycket, jag önskar att jag kunde vara en av de få lyckliga som går upp kanske 8-9kg.
Men jag vet att det inte blir så, då jag redan ligger på ca 6kg.

Jag gick upp väldigt snabbt i vikt för ett par år sedan, vilket jag sedan gick ner också.
Men under den tiden hann jag få ett par små bristningar på magen.
Dom syns sedan ett tag tillbaka, ljusröda och sticker en i ögonen så fort man ser sig själv i spegeln.
Jag har inte velat ta bilder på min mage sedan v.14.

Jag förstår inte hur alla lyckas handskas med viktuppgång, förändring av kroppen och allt annat som händer så till synes enkelt. Det känns som att alla mina känslor åker berg- och dalbana. Denna graviditet som ska vara så vacker, en kvinnokropp som ska vara så vacker när den är gravid, en tid som man ska älska.
Och missförstå mig rätt nu, jag älskar tanken och det faktum att något lever och gror i min mage. Det finns inget jag skulle vilja ändra på. Jag Vet att jag är onödigt nojig, att jag bara borde sluta upp med dumheterna och faktiskt tänka att "Jag är gravid och vacker, precis som jag är".

Men, det går som inte.
Jag ser en stor uppblåst kossa i spegeln, som tappar allt fler muskler, som kommer få allt fler bristningar, som kommer få allt fler celluliter. Som inte kommer våga visa sig på stranden för resten av sitt liv.
Att få "kärleksärr", "tigerränder" och allt vad folk kallar detta som kan uppstå på mage, kärlekshandtag, lår, rumpa, armar, etc.
Det känns inte särskilt kul.
Jag gruvar mig varje morgon för att se ett nytt streck, eller för att se om ett gammalt blivit mer synligt, eller längre, bredare, större. Jag försöker hitta positiva historier på internet, där man ser personer som faktiskt lyckats få sina ärr att inte synas. Men det syns, på alla. Vita/silvriga strimmor på olika kroppsdelar. Jag har t.o.m. kollat upp vad man kan göra på en klinik, med laser och peeling. Celluliter är jag inte särskilt rädd för, eftersom man med en annorlunda kost och mycket träning kan få bort en hel del.
Men ÄRR... Jag är så redo jag bara kan bli för ett liv med barn, ett liv med familj. Jobb, trygghet, man, barn, hund, volvo, villa, allt! Men jag är inte redo för denna kroppsliga förändring.
Och jag vet inte Hur jag ska bli det heller.

Jag går och pratar med en tjej varje torsdag om det här.
Förhoppningsvis så får vi, tillsammans med Stefan, någon bukt på det.
Jag känner mig så otroligt elak på något vis som bryr mig om det här så pass mycket. Det känns som att man inte uppskattar det som är det största som händer i ens liv. Även fast jag vet att jag gör det, så får jag så otroligt dåligt samvete över att jag ens tänker tanken på att det är jobbigt med förändring av kroppen.


Nä, jag vet att det enda man egentligen ska göra är att helt enkelt skita i det och fokusera på allt det ljusa.

Så jag ska försöka med det nu när jag går ut och promenerar med Cane.
Och om någon har tips, eller vet något som hjälpte er/någon annan så tar jag mer än gärna emot det!

Nu buffar Cane på mitt ben.
Dags att gå!


Puss på skinkan.