Gravid vecka 31
"I vecka 31 är medelkroppslängden 42 cm från hjässa till häl och barnets medelvikt är 1800 gr. Huvudets omkrets är 29,5 cm. På grund av att hjärnan växer snabbt nu ökar den mer än vanligt i omkrets."
Imorgon går vi in i v.31, då är det precis 69 dagar kvar till datumet för vår förlossning (eller ja, det är bara 5% av alla gravida kvinnor som lyckas pricka in sitt BF-datum).
Det är helt sjukt lite, ungefär två månader och ett par dagar.
Hur som haver..
Veckan som gått har ju varit sisådär kan man väl säga, eller rent ut sagt förjävlig.
Har varit lite hängig ett tag och misstänkt att jag haft en urinvägsinfektion på G, men eftersom jag inte gillar att "störa" sjukhuspersonal med futtiga småsaker och även tycker att det är skämmigt att åka in för något som sedan visar sig vara helt lugnt, så kollar jag inte upp det i tid (+ att jag är lat).
På onsdagkvällen så hade jag ont i ryggen, speciellt i högra sidan. Men tänkte att det kanske var foglossning eftersom jag inte vet hur det ska kännas. Det blev värre under natten och jag kände även av att det gjorde ont att kissa. Så, på morgonen sa jag till Stefan att jag var säker på att urinvägsinfektionen jag har haft på känn skulle komma, hade kommit och att det inte fanns någon chans att försöka dricka bort den (som jag brukar göra när jag får känningar av UVI).
Men (detta var då torsdag), eftersom jag hade en tid inbokad på fredagmorgonen hos BM så tänkte jag att jag skulle vänta tills dess. Jag hade dessutom varit på toaletten på morgonen och vet att dom helst vill ha morgonurin.
Vi hade planerat att fara till IKEA i Haparanda då Stefan slutat jobba så jag följde med till hans jobb. Men under första timmen så kände jag mig bara sämre och ringde tillslut BM och frågade ifall jag skulle komma in en sväng ändå, nu när jag ändå var nere på stan. Hon sa att jag absolut skulle komma, då på en gång.
Jag tog på mig jackan och kände hur yr jag var i skallen och hela promenaden dit var som en balansgång.
Jag fick gå på toaletten och det visade sig vara UVI. Så hon skrev ut penicillin och skickade hem mig.
Jag mådde rätt dåligt så Stefan skjutsade hem mig och jag la mig och vilade. Allt eftersom dagen gick så blev jag bara värre och febern steg. Vi skippade IKEA och Stefan for iväg själv (efter mycket frågande om han verkligen inte skulle stanna hemma med mig), jag ringde tillslut sjukvårdsupplysningen och undrade ifall det var någon fara då tempen stigit till 38.8. Dom trodde att det var lugnt och sa att jag kunde ta 1g panodil och se ifall febern sjönk. Ifall den inte sjönk utan att det blev värre så tyckte dom att jag skulle fara in till akuten.
Sagt och gjort, 1g intogs och jag la mig och vilade. Hade otroligt ont i ryggen, ungefär som ryggskott och tog mig knappt upp i sängen när jag tänkte gå och lägga mig. Gick inte att ligga utan att det gjorde ont heller. Började känna av lite frossa och kände mig kokhet samtidigt så jag tog tempen igen (då hade Stefan kommit hem), den var på 39,1.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen tillslut igen (med mycket motstånd från mig själv och push från Stefan, 39 är ju inte så farligt..) och dom sa åt mig att åka in på akuten.
Framme på akuten (nu i kort version och inte redogjort för alla timmar mellan 00-06), tempen var 39.7, sänkan var troligen rätt hög (fick inte veta) och på urinodlingen dom gjort så visade det sig att jag åkt på en njurbäckeninflammation. Så, jag fick läggas in och dom gav mig febernedsättande.
Dagen efter så låg febern på över 40 grader och pamolen (samma som panodil) tog inte. Dom kollade sänkan och den var över 200 (en frisk person ligger runt 2). Dom var oroliga att infektionen spridit sig ut i blodet så dom försökte ta flera rör med blod, men eftersom jag är svårstucken normalt (alla mina blodprov som tas, tas i händerna i vanliga fall) så fick dom ut runt ett halvt rör, dom testade sidorna av händerna, ovanpå, armvecken (även fast jag sa att det var lönlöst) och när dom tillslut började kolla på mina fötter så fick dom ge upp och hoppas på att det skulle räcka med det dom hade.
Ja, det blir lite för långt om jag ska berätta om allt.
Men sammanfattningsvis kan man väl säga att jag mådde inte särskilt bra och fick dropp med antibiotika och febernedsättande/smärtstillande som tillslut hjälpte.
Efter ett par dagar så hade dom fått bukt på febern som låg där den skulle (36.2), blodtrycket var normalt (110/60) och pulsen hade åtminstone gått ned från 138 till 97. På CTG'et som gjordes så hade bebisens puls sjunkit från 170 (när jag hade 138) till 140 (när jag hade 97) och den sparkade hejvilt hela tiden och det fanns inga tecken på sammandragningar.
Sänkan hade sjunkit under dessa dagar ner till 117 vilket gjorde att jag tillslut fick åka hem.
Nu går jag hemma och känner mig som en gammal tant med min onda rygg som gör att alla rörelser går i slow motion, att jag måste ligga med kuddar överallt när jag ska sova och annat roligt.
7 dagar antibiotikakur ligger framför mig med ett antibiotika som jag inte ens vill tänka på hur starkt det är och hur mycket det förstör.. Och jag som inte tar värktabletter för smärta vanligtvis tar nu 1g var sjätte timme.
Längtar verkligen tills detta helvete är över, jag fixar inte att ligga och ta det lugnt.
Jag får så dåligt samvete av att Stefan får göra allt, gå ut med hunden, handla, laga den mesta maten osv.
Skolan som inte fixas.
Försökte städa köket idag men det slutade med att jag låg med grym ryggvärk i soffan trots smärtstillande.. Jäkla njurar. Men men, det jag hoppas på mest är att det ska gå över så att det inte blir några komplikationer, att jag får problem med njurarna framöver.
Något som gör mig lite bitter är att, nu när man har legat på sjukhus och förgyllt sina dagar med att stirra i taket, svettats, haft frossa, haft ont och annat som är mer kul (prata med Stefan och kikat serier) är att under den tiden så har min kropp samlat på sig vätska och jag har även fått foglossningar.
Detta tror jag beror på att jag inte kunnat röra mig som jag brukar. Jag tror att skälet till att jag sluppit onda foglossningar och vätska är för att vi har hund och man helt enkelt måste gå ut och gå varje dag, i alla väder. Jag har säkert promenerat minst 1 timme varje dag.
Och ja, jag har haft foglossning tidigare (i ljumskarna), men har struntat i smärtan och promenerat bort det. Ibland har jag fått pausa för att det gör för ont, men sedan är det bara att trampa vidare, och det har funkat! Det är liksom omöjligt att sätta sig på en sten och inte gå vidare..
Men nu, ju mer jag ligger och vilar, desto mer vatten och mer foglossning.
Var så sugen på att testa gå ut och gå lite idag, bara för att testa och se.. Men efter köksstädningen så förstod jag att det inte riktigt funkar ännu.
Men jag får nästan panik.
Jag vill inte sitta inne.
Känns som att jag sitter inne på rumpan och bara blir fet för att jag inte kan röra på mig.
All mat jag äter bara samlas, inget används till någon nytta.
Under tiden på sjukhus, när jag inte åt någonting (all energi som förtärdes var i dryckesform) så gick jag upp ungefär 2 kg. TVÅ KILO! Bara vätska?
Så denna njurinfektion är inte bara av ondo i sig självt, utan den är av ondo på fler plan!
Framöver blir det mammelucker, tjocksockar, aldrig sitta på kalla ytor med tunna byxor/kjol.
Dricka mängder med tranbärsjuice och promenera, promenera, promenera.
Nu förstår man verkligen varför det är bra att röra på sig.
(eller så är det så enkelt att detta hade hänt även om jag mått bra och levt som vanligt, bara för att jag faktiskt gått in i v.30, men det är lättare att skylla på något)
Det här var väl kanske det mest positiva jag skrivit tror jag.
Så jag ber om ursäkt för det.
Men jag har hållit mig på så bra humör nu under hela sjukhusvistelsen att det bittra måste få ta sig ut, så kan jag gå och vara glad efteråt igen!
Hoppas ni andra har det bra iaf ;)
Puss på skinkorna!
Imorgon går vi in i v.31, då är det precis 69 dagar kvar till datumet för vår förlossning (eller ja, det är bara 5% av alla gravida kvinnor som lyckas pricka in sitt BF-datum).
Det är helt sjukt lite, ungefär två månader och ett par dagar.
Hur som haver..
Veckan som gått har ju varit sisådär kan man väl säga, eller rent ut sagt förjävlig.
Har varit lite hängig ett tag och misstänkt att jag haft en urinvägsinfektion på G, men eftersom jag inte gillar att "störa" sjukhuspersonal med futtiga småsaker och även tycker att det är skämmigt att åka in för något som sedan visar sig vara helt lugnt, så kollar jag inte upp det i tid (+ att jag är lat).
På onsdagkvällen så hade jag ont i ryggen, speciellt i högra sidan. Men tänkte att det kanske var foglossning eftersom jag inte vet hur det ska kännas. Det blev värre under natten och jag kände även av att det gjorde ont att kissa. Så, på morgonen sa jag till Stefan att jag var säker på att urinvägsinfektionen jag har haft på känn skulle komma, hade kommit och att det inte fanns någon chans att försöka dricka bort den (som jag brukar göra när jag får känningar av UVI).
Men (detta var då torsdag), eftersom jag hade en tid inbokad på fredagmorgonen hos BM så tänkte jag att jag skulle vänta tills dess. Jag hade dessutom varit på toaletten på morgonen och vet att dom helst vill ha morgonurin.
Vi hade planerat att fara till IKEA i Haparanda då Stefan slutat jobba så jag följde med till hans jobb. Men under första timmen så kände jag mig bara sämre och ringde tillslut BM och frågade ifall jag skulle komma in en sväng ändå, nu när jag ändå var nere på stan. Hon sa att jag absolut skulle komma, då på en gång.
Jag tog på mig jackan och kände hur yr jag var i skallen och hela promenaden dit var som en balansgång.
Jag fick gå på toaletten och det visade sig vara UVI. Så hon skrev ut penicillin och skickade hem mig.
Jag mådde rätt dåligt så Stefan skjutsade hem mig och jag la mig och vilade. Allt eftersom dagen gick så blev jag bara värre och febern steg. Vi skippade IKEA och Stefan for iväg själv (efter mycket frågande om han verkligen inte skulle stanna hemma med mig), jag ringde tillslut sjukvårdsupplysningen och undrade ifall det var någon fara då tempen stigit till 38.8. Dom trodde att det var lugnt och sa att jag kunde ta 1g panodil och se ifall febern sjönk. Ifall den inte sjönk utan att det blev värre så tyckte dom att jag skulle fara in till akuten.
Sagt och gjort, 1g intogs och jag la mig och vilade. Hade otroligt ont i ryggen, ungefär som ryggskott och tog mig knappt upp i sängen när jag tänkte gå och lägga mig. Gick inte att ligga utan att det gjorde ont heller. Började känna av lite frossa och kände mig kokhet samtidigt så jag tog tempen igen (då hade Stefan kommit hem), den var på 39,1.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen tillslut igen (med mycket motstånd från mig själv och push från Stefan, 39 är ju inte så farligt..) och dom sa åt mig att åka in på akuten.
Framme på akuten (nu i kort version och inte redogjort för alla timmar mellan 00-06), tempen var 39.7, sänkan var troligen rätt hög (fick inte veta) och på urinodlingen dom gjort så visade det sig att jag åkt på en njurbäckeninflammation. Så, jag fick läggas in och dom gav mig febernedsättande.
Dagen efter så låg febern på över 40 grader och pamolen (samma som panodil) tog inte. Dom kollade sänkan och den var över 200 (en frisk person ligger runt 2). Dom var oroliga att infektionen spridit sig ut i blodet så dom försökte ta flera rör med blod, men eftersom jag är svårstucken normalt (alla mina blodprov som tas, tas i händerna i vanliga fall) så fick dom ut runt ett halvt rör, dom testade sidorna av händerna, ovanpå, armvecken (även fast jag sa att det var lönlöst) och när dom tillslut började kolla på mina fötter så fick dom ge upp och hoppas på att det skulle räcka med det dom hade.
Ja, det blir lite för långt om jag ska berätta om allt.
Men sammanfattningsvis kan man väl säga att jag mådde inte särskilt bra och fick dropp med antibiotika och febernedsättande/smärtstillande som tillslut hjälpte.
Efter ett par dagar så hade dom fått bukt på febern som låg där den skulle (36.2), blodtrycket var normalt (110/60) och pulsen hade åtminstone gått ned från 138 till 97. På CTG'et som gjordes så hade bebisens puls sjunkit från 170 (när jag hade 138) till 140 (när jag hade 97) och den sparkade hejvilt hela tiden och det fanns inga tecken på sammandragningar.
Sänkan hade sjunkit under dessa dagar ner till 117 vilket gjorde att jag tillslut fick åka hem.
Nu går jag hemma och känner mig som en gammal tant med min onda rygg som gör att alla rörelser går i slow motion, att jag måste ligga med kuddar överallt när jag ska sova och annat roligt.
7 dagar antibiotikakur ligger framför mig med ett antibiotika som jag inte ens vill tänka på hur starkt det är och hur mycket det förstör.. Och jag som inte tar värktabletter för smärta vanligtvis tar nu 1g var sjätte timme.
Längtar verkligen tills detta helvete är över, jag fixar inte att ligga och ta det lugnt.
Jag får så dåligt samvete av att Stefan får göra allt, gå ut med hunden, handla, laga den mesta maten osv.
Skolan som inte fixas.
Försökte städa köket idag men det slutade med att jag låg med grym ryggvärk i soffan trots smärtstillande.. Jäkla njurar. Men men, det jag hoppas på mest är att det ska gå över så att det inte blir några komplikationer, att jag får problem med njurarna framöver.
Något som gör mig lite bitter är att, nu när man har legat på sjukhus och förgyllt sina dagar med att stirra i taket, svettats, haft frossa, haft ont och annat som är mer kul (prata med Stefan och kikat serier) är att under den tiden så har min kropp samlat på sig vätska och jag har även fått foglossningar.
Detta tror jag beror på att jag inte kunnat röra mig som jag brukar. Jag tror att skälet till att jag sluppit onda foglossningar och vätska är för att vi har hund och man helt enkelt måste gå ut och gå varje dag, i alla väder. Jag har säkert promenerat minst 1 timme varje dag.
Och ja, jag har haft foglossning tidigare (i ljumskarna), men har struntat i smärtan och promenerat bort det. Ibland har jag fått pausa för att det gör för ont, men sedan är det bara att trampa vidare, och det har funkat! Det är liksom omöjligt att sätta sig på en sten och inte gå vidare..
Men nu, ju mer jag ligger och vilar, desto mer vatten och mer foglossning.
Var så sugen på att testa gå ut och gå lite idag, bara för att testa och se.. Men efter köksstädningen så förstod jag att det inte riktigt funkar ännu.
Men jag får nästan panik.
Jag vill inte sitta inne.
Känns som att jag sitter inne på rumpan och bara blir fet för att jag inte kan röra på mig.
All mat jag äter bara samlas, inget används till någon nytta.
Under tiden på sjukhus, när jag inte åt någonting (all energi som förtärdes var i dryckesform) så gick jag upp ungefär 2 kg. TVÅ KILO! Bara vätska?
Så denna njurinfektion är inte bara av ondo i sig självt, utan den är av ondo på fler plan!
Framöver blir det mammelucker, tjocksockar, aldrig sitta på kalla ytor med tunna byxor/kjol.
Dricka mängder med tranbärsjuice och promenera, promenera, promenera.
Nu förstår man verkligen varför det är bra att röra på sig.
(eller så är det så enkelt att detta hade hänt även om jag mått bra och levt som vanligt, bara för att jag faktiskt gått in i v.30, men det är lättare att skylla på något)
Det här var väl kanske det mest positiva jag skrivit tror jag.
Så jag ber om ursäkt för det.
Men jag har hållit mig på så bra humör nu under hela sjukhusvistelsen att det bittra måste få ta sig ut, så kan jag gå och vara glad efteråt igen!
Hoppas ni andra har det bra iaf ;)
Puss på skinkorna!
